Känslosam dag
Idag kom en vän till asshole Lars på besök och skulle gästföreläsa. Fast föreläsa kan man egentligen inte kalla det, för det vi egentligen gjorde var att prata om minnen och hur upplevelser i livet har format oss. Det var som ett terapisamtal ungefär. Först ville han att vi skulle blunda och dra några djupa andetag, för att sedan försöka tänka på våra allra första minnen som barn. Därefter skulle vi minnas betydelsefulla händelser i barndomen, ungdomen och tidigt vuxenliv (eftersom de flesta, jag, inte har varit "vuxen" så länge). Vi fick en halvtimme på oss att i privacy rita eller skriva upp på papper en "river" med våra minnen flowing through it. Haha, nu låter det jätteflummigt...
Just en sådan här intervention eller terapi är vanlig att man gör i organisationer på plats i ett land där många människor lider av till exempel krigstrauman. Med denna övningen skulle vi få en inblick i hur det är att blotta sig och sitt inre för i stort sett okända människor, men också hur det är att lyssna på 10-15 personer som även de blottar sina inre och sina historier. Vi skulle helt enkelt förstå innebörden av att lyssna på människor, oavsett trauma eller lycklig barndom. Peter, föreläsaren som för övrigt är från Irland, gjorde klart redan från början att ville man inte step forward och berätta så behövde man inte.
Jag måste säga att jag tyckte att det var en lärorik dag. Eller givande i alla fall. Däremot måste jag även erkänna att jag var en av de få som valde att inte berätta om the river of memories. Inte för att jag hade skrivit en uppsats om traumatisk barndom på mitt papper som jag skämdes för. Jag hade skrivit som de andra ungefär. På många sätt är jag väldigt tacksam för min barndom, mitt liv och min familj. Men det var känslan som genomsyrade hela mig när någon berättade sin story, som fick mig att backa. Alla var väldigt förstående i klassen, ingen kommenterade någon annans berättelse, alla nickade instämmande eller skrattade när någon berättade om en komisk händelse. Så det var inte en dålig stämning där eller så. Det var mer ett magont som etablerade sig hos mig vid tanken på att blotta mig själv inför människorna där. Och rädslan skrämde mig eftersom jag aldrig har problem med att prata eller öppna upp mig annars.
Vissa hade happy cherio-stories och andra hade haft lite mer problem. När en tjej pratade om ett dödsfall i familjen blev jag väldigt illa till mods. Och när ingen såg var jag tvungen att torka tårar ur ögonvrån. När jag sen skulle meddela gruppen att jag inte ville berätta min del, kände jag gråten trycka bakom ögonen. What? Detta kändes jättejobbigt och när jag gick ifrån skolan kändes det så konstigt, eftersom jag tydligen blivit väldigt illa berörd av allt det här utan att ha en aning om varför.
Ska nog släppa det nu tror jag...
Just en sådan här intervention eller terapi är vanlig att man gör i organisationer på plats i ett land där många människor lider av till exempel krigstrauman. Med denna övningen skulle vi få en inblick i hur det är att blotta sig och sitt inre för i stort sett okända människor, men också hur det är att lyssna på 10-15 personer som även de blottar sina inre och sina historier. Vi skulle helt enkelt förstå innebörden av att lyssna på människor, oavsett trauma eller lycklig barndom. Peter, föreläsaren som för övrigt är från Irland, gjorde klart redan från början att ville man inte step forward och berätta så behövde man inte.
Jag måste säga att jag tyckte att det var en lärorik dag. Eller givande i alla fall. Däremot måste jag även erkänna att jag var en av de få som valde att inte berätta om the river of memories. Inte för att jag hade skrivit en uppsats om traumatisk barndom på mitt papper som jag skämdes för. Jag hade skrivit som de andra ungefär. På många sätt är jag väldigt tacksam för min barndom, mitt liv och min familj. Men det var känslan som genomsyrade hela mig när någon berättade sin story, som fick mig att backa. Alla var väldigt förstående i klassen, ingen kommenterade någon annans berättelse, alla nickade instämmande eller skrattade när någon berättade om en komisk händelse. Så det var inte en dålig stämning där eller så. Det var mer ett magont som etablerade sig hos mig vid tanken på att blotta mig själv inför människorna där. Och rädslan skrämde mig eftersom jag aldrig har problem med att prata eller öppna upp mig annars.
Vissa hade happy cherio-stories och andra hade haft lite mer problem. När en tjej pratade om ett dödsfall i familjen blev jag väldigt illa till mods. Och när ingen såg var jag tvungen att torka tårar ur ögonvrån. När jag sen skulle meddela gruppen att jag inte ville berätta min del, kände jag gråten trycka bakom ögonen. What? Detta kändes jättejobbigt och när jag gick ifrån skolan kändes det så konstigt, eftersom jag tydligen blivit väldigt illa berörd av allt det här utan att ha en aning om varför.
Ska nog släppa det nu tror jag...
Kommentarer
Postat av: Mamma
Huuu...jag är ju lika känslosam jag! Ibland förstår man inte varför man känner eller agerar som man gör.
Men det är säkert nyttigt för som som varit med om traumatiska händelser.
Postat av: Emmy
Ja jag har ju ärvt the mama-genes så jag får väl ta tårarna med en nypa salt :)
Trackback
