En sista kväll
A last song for everything
Idag vaknade jag och Noomi upp i vanlig Bosnientid vid halv nio och om en timme ska vi iväg till Pronikontoret och pay our respects and goodbyes. Igår köpte vi en blomma som vi tänkte ge dem idag. Vi slumpvalde en blombutik som visade sig ägas av en tjej som pratade jättebra engelska. Lucky us! Hon var riktigt nyfiken på var vi kom ifrån och varför vi var här i Brcko (you are Swedish? Of course - you're beautiful!!). Vi fick seda lyssna till hennes livshistoria (det är det som är så härligt här i Bosnien). Hon var tydligen född i Brcko men under kriget flyttade hon och hennes man till Irak. Där har de bott fram tills nu då hon flyttade tillbaka hit med deras dotter. Han är fortfarande kvar i Irak och earns a living. Hon pluggar samtidigt som hon försöker få sin blomsterbutik att gå runt, "Det går inte jättebra, men jag älskar ju blommor!". Hon sa allt detta med distans och inte det minsta selfpitty. Jag var plötsligt väldigt glad att vi hade slumpvalt just hennes butik.
An evening goodbye
Bosnia, you've been great!
Men om två dygn sitter jag på ett flygplan far, far away from here! Jag känner mig närmare hemma nu än någonsin under denna månad jag har varit här. Såklart, obviously. Men så pass nära att jag kan känna det deep in the core. På onsdag åker vi!
Fritid och radio/TV
Jag tänkte rapportera om intet nytt på Balkanfronten, men insåg att det visst har hänt saker! Igår kväll var jag och Noomi med i ett lokalt radioprogram. En kille och en tjej som är volontärer i Proni har programmet och ville ha oss som gäster. Det var spännande, inte ofta man får besöka en radiostudio! De frågade oss frågor om vad vi pluggar, varför vi är här och vad som är de största skillnaderna mellan Sverige och Bosnien. Den sista frågan is a killer tycker jag, så jäkla svår att svara på utan att offend someone. Det är som att de verkligen VILL att det ska finnas major olikheter att tala om, fast jag istället som är en månads van vid kulturen, människorna och miljön här inte längre tycker att skillnaderna är så stora. Samtidigt så är mycket väldigt olikt Sverige. Det är en svår känsla att förklara... SÄRSKILT i radio och på engelska.
Idag när vi kom till kontoret halv tolv meddelade Katarina att vi skulle träffa en journalist vid klockan tolv på the youth center. Hello, give us a moment here? Fast det var säkert tur att vi inte fick någon heads up innan för jag skulle säkert bli jättenervös. De var en journalist och en kameraman från en lokal tvkanal i Republic of Sprska som kom och intervjuade oss om vår tid i Bosnien och om vad vi kommit fram till i vår research. Alla är väldigt nyfikna och det känns kul! Inte lika kul att vi hamnar i tv dock när jag inte ens hade foundation på mig... Men men, whatcha gonna do?
Tänkte visa er bilder på kontoret som ni inte har sett än.
Detta är bara första rummet. Från vänster kommer man in och till höger finns en dörr in till rummet (fikarum och lite samlingsrum).
På stan idag
Nu när Majas pojkvän är på besök börjar huset se riktigt juligt och pyntigt ut, since he brought julproviant med sig till Maja. Mysigt!
Två anledningar till att längta efter jul
Med ena foten utanför (och nästan hemma)
Mötet tidigare idag var inte alls så krävande som jag trodde. Det visade sig vara representanter från Forum Syd Balkans där som gör en utvärdering på Pronis arbete och skulle ha ett möte med Pronis ledning och volontärer från organisationen. Deras utvärdering handlade om samma sak som vår research; om Pronis påverkan på samhället och unga människor. Därför ville de ha vår åsikt och veta vad vi har kommit fram till. Nervigt! Vi fick sitta och svara så gott vi kunde. Men det var kul att de ville ha ett par tjugoåriga svenska tjejers åsikt!
Nu är jag klarat av ett av två steg på vägen mot att komma hem. Researchen är klar, imorgon ska vi skriva utvärdering tillsammans med Jasmin och resten av tiden ska vi shoppa upp våra mark och försöka njuta!
Njuta som missen!Slippa undan
Den sista handlingen
Trots att jag hade lika svårt att somna igår som alla andra kvällar, hade jag världens skönaste natt och morgon i min underbara bosniska säng. Däremot så blir jag lika irriterad varje kväll när vi ska sova; Noomi somnar som Bensa på en sekund och jag ligger vaken med bultande hjärta (jag menar det, pulsen är alltid jättehög!) och tänker på hemresan, Pontus på Landvetter, december månad i Jönköping, allt möjligt. Oftast med lite magont och fjärilar i magen. Såhär har det varit i mer än en vecka nu och jag har två teorier. Antingen har vi numera besök av en polter geist varje natt som stör mitt undermedvetna, eller så saknar jag Pontus och min vardag from the bottom of my heart and soul.
Idag har vi haft en nyttigdag här hemma. Handlat mat för sista gången, tvättat och skrivit på researchen (va? research?!). Jag och Noomi är fortfarande själva i det här stora kalla huset, men Dagna kom förbi idag och sa ett final goodbye. Det var jobbigt och jag får ångest när jag tänker på att vi säkert aldrig träffas igen. Delvis för att hon inte vet var hon kommer bo eller jobba efter sin tid i Bosnien, men mest för att jag vet att jag kommer stanna i Sverige (på gott och ont)... Sånt är livet I guess!
Övergångsperioder, saknad och livets turns. Nu började tankarna snurra för mycket... Men varför behöver vi alltid säga hejdå?
Sarajevotripp i bilder
Brcko ligger i norra Bosnien där landet är lika platt som i Serbien och Kroatien. Nu skulle vi få smaka på det "riktiga" Bosniens natur! Så fort vi kom upp lite på höjden såg vi moln och dimma samlas under oss. Så fint!
Bosnien genom en bilruta...
Det var fortfarande tidigt på morgonen, halv åtta ungefär.
Så vackert när det första berget tornade upp sig!
Snart var vi uppe bland bergen och körde i vinterlandskap!
Fin utsikt från ett av bergen ner mot kullar och åkrar.
FavoritJasmin och Noomi!
I Sarajevo! Vart man än befann sig mitt i stadsvimlet kunde man ändå se bergen som omringar stan. Awesome!
Den svenska och norska ambassaden. Vid det ack så välkända Kronan-sigillet står det 'Sveriges ambassad'. De bemödar sig inte ens att skriva på engelska. SÅ HÄRLIGT!
In mot den gamla staden.
En gata i the old parts och en annan del av staden som tornar upp sig i bakgrunden.
Trötta och glada!
Over the mountains
Trots att klockan ringde vid fem på morgonen var jag pigg, jag har ju som sagt en förkärlek till att gå upp tidigt i ottan för att resa iväg någonstans. Jasmin mötte upp oss i tid, helt dunderförkyld. Han borde egentligen ha stannat hemma, men eftersom han hade lovat oss Sarajevobesöket ville han inte svika. Snällt! Efter en timmes körning stannade vi vid en Pekara på vägen (bageri) och Jasmin köpte på sig vatten, youghurt och två olika brödsorter (fem av varje typ). Brödet här smakar på något vänster både sött och salt på samma gång (och har samma grundsmak som Narins mammas bröd, hihi!). Så då hade vi frukostvirke som räckte hela vägen till Sarajevo. Jasmin och hans generösa being...
Vi kom till huvudstaden vid tio och Jasmin var redan sen till sitt möte. Därför hoppade vi ur bilen medan Jasmin stannade för rött ljus. Hans direktiv var att bara följa "the main street" och så skulle vi hitta svenska ambassaden. Nervigt som fan var det. Men Sarajevo visade sig vara en ganska harmlös och väldigt lätthittad huvudstad. Efter tjugo minuters promenad såg vi mycket riktigt en vajande svensk flagga. Patetiskt kanske men vilken extrem lycka det var! Vårt möte med Erik (förste sekretetare åt ambassadören) wouldn't happen förrän tolv, så vi hade två timmar att slå ihjäl.
Noomsan och jag gick längs huvudgatan och kom snabbt in i den gamla staden. Historiefascinerade jag blev glad såklart! Dock fanns det säkert mycket mer utav staden än det vi såg, men vi ville inte råka tappa bort oss. Därför höll vi oss kring marknadsstånden och de små butikerna och både Noomi och jag köpte lite presenter...
Mötet med Erik skedde över en Cevapi-lunch på ett jättemysigt ställe mitt i den gamla staden. Det kändes lite dumt eftersom det var Jasmin som hade set up det här mötet, vi visste liksom inte riktigt vad Erik ville ha ut av det. Men vi ställde lite frågor om hur ambassaden försöker nå ut till kommuner runt om i Bosnien och om hur de når de allra minsta organisationerna och hjälper dem i deras arbete. Han var väldigt nyfiken på vår research om Pronis arbete i och effekt på samhället och vad vi har kommit fram till. Vi lovade att mejla den till honom (panik på det).
Vi åkte hem efter lunchen, mätta och glada. Jasmin kände sig sämre med förkylningen dock. För att muntra upp varandra och hålla oss vakna lekte vi gissningslekar hela vägen hem, hihi! Overall: A very happy day!
Godnatt från Njegoseva 15
Imorgon väntar tidig uppstigning klockan fem för att sedan möta Jasmin vid the youth center vid sex. Vi smsade honom nyss för att få honom att bekräfta tid och plats (just in bosnian case)...
Nu säger vi godnatt och ser ett Sex and the City-avsnitt på rummet!
An early goodbye
Solen bara till låns
Däremot så ska det, förhoppningsvis gånger tusen, bli en sista fin dag på tisdag innan vi åker. På worldwide forecast stod det 17 grader och sol!
Nu sitter vi inte i bh längre och solar. Vi går mot sämre tider, that's for sure...
(Missen kom förbi i solskenet såklart)
A lovely evening of Christmas
Varför lär man sig aldrig att inte döma ut någonting på förhand? Varför fattar jag aldrig att saker kommer ordna sig, att det är kul att utmana sig själv och put yourself "out there" i strålkastarljuset? Jag inser alltid sådant här i efterhand. Att fasen vad kul det är ändå!
Vi stressade iväg redan vid klockan sex för att hinna med alla förberedelserna inför eventet klockan sju. Bennie, en volontär i Proni, mötte upp oss och fick vara vår teknik-guy. Han hjälpte oss med laptopen, projektorn och alla ljus-thingies. Som jag sa tidigare, detta är Bosnien och människor är fysiskt och psykiskt inkababla till att vara i tid. Ett gäng killar från organisationen kom redan vid halv sju. Allting gott tänkte jag. När Katarina, vår handledare, inte hade dykt upp när klockan var fem minuter i sju började jag misströsta lite. Såklart var mina stresstankar befogade. Folk började inte droppa in förrän tjugo över sju (när starttiden var prick sju!) och vid halv kom Katarina och därefter några från kontoret i Bijeljina. Vid tjugo i sju var vi cirka 20 personer (not ourselves included) så då kände vi att det var tid att börja.
Jag är riktigt nöjd med kvällen och så glad att vi planerade detta från första början. Det blev verkligen som en fin avslutningskväll och vissa personer såg vi för sista gången. Jag är glad och ska fasen komma ihåg det den här gången! Always trust your own abilities!
Här kommer mina dåliga mobilbilder för att det var så mörkt. Men det här var vårt "julbord". Till höger är mina köttbullar (i en krans, haha) och resten ni ser är Majas julkakor.
Här är innan vi satte igång. Det blåa ni ser är introt på vår julpowerpoint framme vid scenen :) Vi var i ett rum som de kallar teaterrummet, så det finns en scen och ett mixerbord n' everythang.
Här är köttbullarna igen, Dagnas röra som var en sorts dessert fast det såg ut som rom typ. Det till vänster är burek, en traditionell rätt som en vänlig mamma någonstans hade bakat åt oss! Det var hur gott som helst, något slags bröd med kött i :)
En annan mamma hade bakat bröd och skickat med marmelad och en burk Ajvar, awesome!
The stressful christmas evening
Här, ikväll mellan sju och nio. Varför?
International Christmas evening
Vi har dock redan stött på hinder och bajs på vägen, för när vi skulle handla kokosfett (som det står i det svenska receptet) hittade vi ingenting att relatera till (jag skulle inte veta where to look for it hemma i Sverige heller - kokos ja, men fett?!). Istället köpte vi 200 gram blockchoklad och 100 gram kokosflingor att blanda i smeten. Låt oss nu hoppas att kokosfettet inte hade en överdrivet nödvändig roll i det hela... Jag hoppas också att köttbullarna kommer smaka som mina hemma, Emmy specialeee, och inte som runda Cevapcicis. Och just det, vi hittade inga formar i affären heller! Visst att vi inte skulle hitta små svenska ischokladsformar, men formar överhuvudtaget? Nu ska vi låna Majas stora kakformar, men de passar sig inte med ischoklad. Det finns många frågetecken här känner jag, damn...
Research taking over your life
När jag vaknade idag såg jag inte fram emot dagen alls. Jag visste att den skulle innehålla; skriva på research, skriva på research, plåga mina muskler i kickboxning och skriva på research. Men allting verkar alltid mycket sämre ifrån ett sängperspektiv (särskilt ifrån den himmelska sängen här i Bosnien, den är bäst!), så nu när jag är mitt uppe i dagen känns allting okej. Det regnar dock fortfarande ute, tråk!
Jag och Noomi gick till kontoret vid lunch för första gången på en och en halv vecka. Det var kul att träffa Jasmin, delvis för att han är en frisk fläkt (hehe) och för att han hade nyheterna att vi kommer åka till Sarajevo för att träffa svenska ambassaden på fredag redan! Det kommer riktigt lägligt eftersom vi är ensamma i huset då, och det kommer bli kul att röra ens lazy ass out of this town! Han kommer och hämtar upp oss klockan sex på morgonen, inte lika kul. But still!
Sarajevo!
Sängen! Don't let the ugly bedspread fool ya!
Träningsvärk
Imorgon ska vi träna igen! Och det finns ingen återvändo, för vi mötte en av tränarna på gatan idag och råkade lova en massa; "But you are comink tomorrow?!". Mmmmyes...
Såhär ledsen är jag för det.
PSYCH!Måndag sista helveckan
Jag och Noomi hade blivit uppbokade på ännu en intervju (men jag lovar dyrt och heligt att det här var den sista!), denna gången med "the youth department" som har sina kontorslokaler på Youthcentret. Vi fick träffa en kvinna och en man i övre medelåldern och ingen utav dem bjöd på något speciellt. Ingen core shaking intervju med andra ord.
Sedan lunchtid har vi bara suttit hemma framför datorn och slitit med att få ihop vårt researchmaterial till en faktisk research, typ som en rapport eller uppsats. Vi har en lång väg kvar och det är det vi ska syssla med i veckan. Perfekt..
Jag är riktigt less på att vara sjuk nu. Har haft två släng av förkylningar sedan jag åkte hit, det är inte normalt för mig. Därför äter jag Kinderchoklad idag igen. Låt mig!!!
På Youthcentret väntade vi på Katarina som var tjugo minuter sen. Jag hade tråkigt!
Innanför entrén. En tom informationsdisk.
Trötta på intervjuer. Men glada ändå!
Le sex in Bosnia
Vår tillvaro här i Brcko har kantats av regelbundna Sex and the City-avsnitt, avsnitt efter avsnitt... Denna helt okejiga fast alldeles för långsamma söndag måste nu avslutas rätt. Med mig, Maja, Noomi och Carrie!
Take me there, episode 2
Kickboxning
För det första förstår jag inte hur vi kunde köra ett entimmarspass av kickboxning på tom mage. För det andra är det första gången på länge som jag har totalont i hela kroppen, inga undantag!
Vi mötte upp Marsha, tjejen vi skulle hänga på till kickboxningen, och vi ended up i en gymnastiksal från 50-talet typ med en tränare som såg ut att kunna träna det ryska hockeylandslaget ungefär (fast med superstora muskler). De var ett gäng på 20 personer ungefär som är ett kick boxing team och åldrarna var blandade (yet again) från 10-20 typ. Först körde vi världens fyspass, hard core, och sedan fick vi en enskild nybörjarlektion av en assisterande tränare med några bassteg, slag och sparkar. Jag ska inte säga att jag har en talang för det här, men kul var det!
Vi är helt slut allihopa och kom hem för en dryg timme sedan. Nu har vi precis ätit te och mackor och snart drar vi på Sex and the City-avsnitten. Dagen idag can go to hell men det blev verkligen en perfekt lördagkväll!
En tråkig lördag
Dagen idag har bestått utav ingenting, absolut ingenting. Jag har säkert bränt 125 000 hjärnceller för jag har hängt med mitt sega huvud framför datorn heeeela dagen. Det enda positiva var att jag fick prata med Pontan innan, but that doesn't help me now.
Ikväll ska vi testa på kickboxning, så då blir det en liten positive turn på dagen! Efter det planerar jag ett möte med en påse Panda flips och lite Jelly Bananas...
Grilla gris
Jag sitter och väntar på att få prata med min Ponta!
Samba!
När vi kom hem innan berättade Maja att hennes mentor Dina och hennes man skulle ha en Sambaworkshop på the Youth center ikväll. Jag trodde först att det skulle vara män som slog på trummor och vi skulle vara publik. Men tydligen var det vi som skulle skapa musiken! Det var häftigt. Vi var tio stycken totalt (i olika åldrar från 8-40 typ) och alla hade varsin typ av trumma och sin egna rytm. Sedan satte vi ihop det en efter en och körde lite olika versioner. Hur kul som helst! Jag satt där och tänkte på hur härligt det var att spendera en fredagkväll så. Jag och Noomi ska gå tillbaka nästa fredag!
Som man tänkt sig
Sedan hann vi med ett möte med volontärerna på Pronikontoret där och det är jag glad för! De var jättetrevliga och gulliga och vi kunde dela ut våra enkäter också. Efter någon timme stressade vi hem till Brcko igen för att Dagna skulle hinna med sitt volontärmöte där. Jag som trodde att vi kunde få lite fritid i Bijeljina fick åka hem besviken.
Fick ta bilder i bilen istället. Så kul blev det!
Twists and turns
Fredagspuss på mina loved ones!
Oj, får nog dra mig i kragen
Jag tittade på lite bilder på fejjan och hittade den finaste på mig och mina nussisar från Kalmarvistelsen i oktober. Den får representera att jag visst kan vara rolig och happening!
Kalmars uteliv med Lindas kompis, jag och the loved ones :)
Bijeljina
"Packet" is leaving
Då kände jag mig sååå lättad över att han var någon timme från att lämna oss för gott, faktiskt. Jag klarar inte av kollektivboende, jag gör inte det. Så fort han cyklade iväg kände jag mig lyckligare, friare. Nu är det bara Dagnas andra kompis kvar, men hon är helt okej. Hon åker klockan tre idag. Fast det ska bli skönt att somna ikväll i ett hus med bara fyra personer i, halleluja!
Jag har ju bott i ett tiomannahushåll, var kommer min intolerans ifrån? Sjukt!
En förmiddag i Brcko
Såhär fint ser det ut utanför idag...
Kissemissen med halv svans (man ser inte det så väl på bilden kanske) kom förbi som vanligt och jag bjöd på den sedvanliga mjölken.
Ruggslitna jag! Jag hade nytvättat hår sedan igår men det förstördes ju idag...
Dass
Nice weather in front of the house... Where are you?
Glädjen när man får prata med sin mamma
Mamma och Bini!
Hard work and interviews
Jag drack by the way en jättegod kaffedrink när vi fikade. Eller fikade och fikade, här fikar man aldrig as in cookies, man dricker bara. Drinken smakade bosniskt kaffe med mjölk, vanilj och grädde. Sverige kan inte ens komma undan med en latte, men detta var jättegott! Ska jag definitivt smaka igen. Jag brukar annars välja varm choklad när vi är ute på ställena här, den är krämig och god och kostar bara 2 mark (1 euro, 8 spänn?). Så gissa om Emmysnål blev glad när hon fick veta att den här kaffedrinken kostade 1,50 mark! Alltså 75 cent (euro). Alltså, typ mindre än sju svenska kronor. De är inte kloka här nere, and I love it!
Eftersom det är Bajram var vi tvungna att ta kort på en kyrka som vi tror är en moské. Bildade svenskar...
Tisdag näst sista veckan
Igårkväll kom våra gäster, it wasn't that bad. Jag överdrev i huvudet som vanligt. Det enda som de har tagit från mig och mitt leverne sedan de kom är min mjölk till deras kaffe. And I consider that ok. Snart, förhoppningsvis, ger de sig av!
Jag och Noomi jobbar med vår research för fullt här hemma. Idag och imorgon är kontoret och många affärer och pubar stängda, därför att den muslimska delen av befolkningen firar Bajram. Jag wikipedade detta Bajram och läste att man firar det som slutet på Ramadan. Däremot fick jag höra idag att det inte har varit Ramadan sedan september någon gång, så uppenbarligen finns det Bajram 1 och 2. Lediga är vi allihopa i alla fall (förutom jag och Noomi som jobbar hårt either way). Och lyssnar på sången och musiken som flödar från en närliggande moské.
Vår pluggdag idag. Vi sitter i sängen för att huset är ockuperat, liksom. Sen är det jag för två kvällar sen då jag tyckte jag såg kvällsbrun ut. I didn't on camera.
Så mycket bättre om vi är tillsammans
Ikväll kommer Dagna hem från Sarajevo, skönt, det har känts tomt utan henne under helgen! Dessvärre har hon kanadensaren i släptåg (igen) plus en annan tjej som båda ska sova över här inatt. Anledningen är att de ska på en bike trip nu tisdag onsdag, och suck up eachother's new found friendships... Or something.
Det som stör mig är att de säkerligen kommer vilja ha kvällsmat när de kommer ikväll vid nio, plus frukost imorgon. Och Dagnas hylla i kylskåpet ekar tomt efter hennes weekend i Sarajevo. Det kanske är den småländska snålheten i mig som pratar (skriker) men jag blir skitirriterad. Jag har redan bjudit kanadicken på mat en gång (och då åt han upp min örtcreme som jag har på mina mackor) och det räcker, tack! Jag betalar för den här praktiken i Bosnien helt själv och jag ligger redan efter ekonomiskt efter att ha betalat dubbla hyror denna månaden. So thank you very much, men jag uppskattar inte att Dagna är så inconsiderate att hon bjuder hit gäster utan en tanke på att vi faktiskt redan är fullt hus.
Yeeee, jag är missunsam. There, I said it!
Ta-da! Surprise for you all!
Ett år
Idag har Puntan och jag träffats i ett år. Jag försökte säga på msn/skypen att jag fortfarande är lika förälskad och kär som i november förra året. Hoppas han förstår det!
Distance is a m* fucker
Jag och Noomi solade idag på förmiddagen. Det är fint väder, fortfarande. Sedan sprang vi av oss i en halvtimme. Sedan blev det kommunikationsfel mellan mig och Pontus och nu vill jag springa av mig ilska, saknad och sorg i en evighet om jag kunde. Men jag sitter och solar.
Vår balkong och neighbourhood
Utsikt från balkong mot vår gata. Pontus ville se hur det såg ut.
Konsert
Konserten hölls i något som påminde om Palladium hemma i Växjö, röda biostolar typ. Först spelade två killar gitarr och jag blev gråtfärdig för melodierna lät väldigt lokala på något sätt, väldigt mycket Balkan. Som att de spelade upp hela landets historia... (okej, jag har en förmåga att övertolka låtar)
Sedan var huvudakten två systrar (17 och 22 år gamla typ) som spelade piano och fiol. De spelade många stycken tillsammans och det var så vackert, så vackert! Jag påmindes om den gången då mamma, jag och my beloved sisters lovade oss själva att varje år försöka gå på så många musik/teater/kultur-relaterade happenings som möjligt. Just för att det ger så mycket! Så ikväll satt jag i en biosalong i Brcko och saknade den tiden, och dem, väldigt mycket.
Nu är vi hemma efter en snabb varm choklad på en bar med vår handledare Katarina, snart är det filmtajm!
Först var det en digital presentation om den här tjejen och hennes situation.
Sen försökte vi ta kort i en skum biosalong... Här är Noomi, Maja och jag.
Hehe, när Dagna är i Sarajevo dansar råttorna på bordet... Hennes rum används som tvättställsrum, plus att kanadensarens smutsiga cykel och tillhörande väskor huserar här.
Och här sitter jag med min Sky cola och mina Jelly Bananas (Super Konzum, recognize?) och väntar på filmkväll!
Städa och lätta sitt hjärta
Vilken befrielse att ha städdag! Det har nog aldrig känts lika skönt att städa och tvätta tidigare, och jag gillar att tvätta i vanliga fall. Idag är det städdag på Njegoseva 15 och vi delade upp uppgifterna mellan oss. Jag tog badrummet frivilligt, det är alltid skitigast och vidrigast men ger också den bästa känslan av accomplishment när man är färdig!
Nu är vi some what klara med städbiten så nu är det bara alla 26,5 tvättar som ska in i maskinen. Hemma är jag van att bara tvätta åt mig själv och max tre maskiner per gång, men här är vi fyra som bidrar till smutstvätten...
Jag och Pontus hade msn-dejt vid klockan ett. Innan dess satt jag och Noomi ute i solen och skönade oss. Som alltid var det härligt att få höra min kärleks röst, men det börjar kännas både längre och samtidigt närmare mellan oss. Känslomässigt känner jag mig närmre och så glad ändå, men tidsmässigt känns avståndet fortfarande långt. Jag önskar att nästkommande veckor kommer gå fort...
Såhär glad blir jag av städning och Pontus!
Good good day!
Idag mötte vi the canadian guy, fast alldeles försent för att han skulle hinna med bussen till Sarajevo. So guess who's sleeping here tonight? Vi ska gå ut på en pub snart, bara för att visa the nightlife in Brcko. Jag och Noomi håller på att svimma av trötthet dock, så det blir ett snabbt besök förhoppningsvis, vilken inställning!
På Majas danslektion idag!
Another day
Eller så är jag nervös inför att en kanadensare som cyklar runt på Balkan (don't ask me why), har fått mitt nummer och ska ringa mig vid klockan två idag, för att bli insläppt av mig, i vårt hus, och låna duschen. Han ska sen ställa sin cykel här och ta bussen till Sarajevo, där han ska möta upp Dagna som åker dit redan nu vid elva. Haha, låter weird. Men Dagna hade tydligen lärt känna denna människan över internet (?), för de har i alla fall aldrig träffats. I'm letting a psycho in med andra ord. Nej. Men jag blir nervös.
Nu vill jag bara att denna dagen ska gå så jag kan sitta och äta Panda flips med jordnötssmak ikväll!
Maten i Bosnien
Helt seriöst måste jag berätta om maten här. Mycket saknar jag med Sverige (struktur, planering,...struktur) och i Sverige (familj, kärleken), men jag kommer aldrig kunna känna samma matglädje hemma, ever again. Jag vet inte om det har att göra med matkultur (att de är mer kött-och korvinriktade här precis som andra östeuropeiska länder) eller om de helt enkelt har bättre råvaror men; maten smakar bättre här än hemma. Den gör det. Exempel på vad som smakar godare:
- tomaterna
- paprikan (den är ljusljusgrön och smakar mycket fast utan det beska)
- kycklingen (vi köpte billig kyckling för 50 spänn kilot och det smakade som om Guldfågeln skulle heta Gyllene Guldfågelnx3000, my dorky way of saying it was tasty)
- köttfärsen (köttet verkar ha sådan kvalité, varför annars skulle det smaka så otroligt gott? Man behöver knappt ens krydda köttet och ändå har den en naturligt god smak)
This among many things. Idag köpte vi köttfärs och lagade köttfärssås. Behöver jag säga att det smakade fabulous?
Noomi och bosnisk köttfärsås på Emmys vis.
Full schedule, full stomache!
Vi ended up på en pub/restaurang där vi först fick en skål var med varm, kryddig köttsoppa. Den var riktigt, riktigt god! Tänk er en äcklig svensk köttsoppa på burk som man värmer, det köttet var det. Fast bosniskt och gott, gott, gott! Efter det fick vi varsin tallrik med Cevapi (Cevapcici, bröd och lök då as usual). Detta skulle jag och Noomi få ner klockan tio på morgonen. Imagine.
Men det var riktigt trevligt! Vi satte oss sedan på ett annat ställe och drack kaffe och här hade vi sedan intervjun med honom. Innan dess kom det alla möjliga människor och slog sig ned hos oss och pratade. Verkligen totalt osvensk, men jättetrevligt! Bland annat kom en kille som jobbar hos the local government just nu, men som egentligen är musiker i ett rockabillyband och som känner Jasmin, och en polis som kom förbi och som tydligen också kände Jasmin. Alla känner Jasmin, vid närmare eftertanke.
Vi satt och pratade med Jasmin till tolv ungefär, så efter det (fortfarande störigt mätta) gick vi hem och renskrev intervjun. Nu på eftermiddagen var vi med på Dagnas engelskalektioner innan vi gick hem och renskrev lite till.
Det är verkligen en glädjens dag idag! För Jasmin meddelade att klockan elva imorgon har vi en intervju med två kisar från the local government, och sista måndagen vi är här ska vi åka till Sarajevo och besöka den svenska ambassaden! Båda får mig att shit my pants typ, men det ska bli kul! Glädjens dag som sagt.
Killarna på Dagnas engelskalektion. På torsdagar har hon först en lite mer avancerad lektion, sen har hon lektion på mellanstadienivå typ. Alla lektioner är med ungdomar mellan 18-25.
Mer lektion och Dagna till höger!
Take me there
In the summertime when the weather is fine...
Over heated
Jag och Noomi kunde sitta på balkongen och sola lite idag med, så skönt! Desto bättre känns det när man hör om snökaos hemma i Sverige. Desto sämre känns det dock när Pontus kanske måste köra hem på oplogad väg till Jönköping ikväll...
Dagen idag går ut på lite tyskalektioner hos Maja och barnen och sedan ett besök på kontoret. Förhoppningsvis kan en tjej komma efter sin skola och hjälpa oss med översättningen av våra enkätfrågor. Jag överanvänder orden 'förhoppningsvis' och 'kanske' jag med nu, they have bosni-fied me!
Det blåser sataaan idag också, som i Spanien i somras :)
Att spare your free time i Bosnien
Gymmet låg i ett bostadsområde, i källaren på ett höghus. Ägaren mötte oss när vi kom in och Dagna som pratar bosniska väldigt bra kunde snacka med honom. Han berättade att det kostade 4 mark för ett tillfälle (20 spänn, lite mindre till och med) och han ville jättegärna visa oss runt på de olika maskinerna. Det var fräschare där än vad jag hade tänkt mig. Inte Friskis-klass, men ändå inte Katedralskolans äckelgym liksom!
Först värmde vi upp på löpband och cyklar, sen tog den exalterade ägaren oss runt genom gymlandskapet. Det gick bra, jag blev inte helt slutkörd i alla fall. Men framför allt var det kul att hitta på något alla vi fyra tjejer! Särskilt såhär på kvällen när man annars bara sitter framför datorn. Jag kan definitivt tänka mig att gå dit igen! (Och jag hoppas någon hänger med mig för alla Russian-looking men därinne stirrade lite väl mycket)
Tisdag och morgonmöte
Det som väntar ikväll är gymmet, förhoppningsvis. Vi har bestämt oss här i huset för att testa på någon träningsform och eftersom det inte finns mycket att välja på här i stan (stod mellan kickboxning och vanligt gym) så bestämde vi oss för att kolla in ett gym som ligger häromkring. Det finns två totalt, det är i alla fall vad våra connections här säger. Hoppas det blir av!
"I went to Bosnia and all I got was this well-trained body", hehe... Nej, men man känner sig sjukligt sugen på att träna och röra på sig här, att få någonting gjort!
Vi var på the Youth center en sväng idag också. Noomi klurade lite på koreografi till en dans hon ska lära tjejerna i dansgruppen på fredag. Jag tittade på. Och försökte lära mig [padäbore] i en minut ungefär och sen tröttnade jag. Kickball change, snurra runt, och så vidare. Not my thing...
Danssalen är riktigt stor!
Inte klokare
I eftermiddags skulle vi pay a visit hos the Proni office. Det gick inte som jag hade hoppats. De enda kommentarerna Jasmin och Katarina hade på vår time draft hade med vårt förslag om ett Luciafirande att göra. Historien bakom det är att både jag och Noomi sjunger i kör och tänkte att det vore kul att som en goodbye thing sjunga lite Luciasånger, baka eller laga något typiskt juligt för Sverige, att andra kunde göra samma sak fast med the Bosnian cuisine och att Dagna och Maja kanske kunde prata lite om sina länders jultraditioner. Detta skulle då hållas någon kväll på the Youth center några dagar innan vi åker hem.
Detta hade Jasmin och Katarina många åsikter om som sagt: Exakt vad ska vi göra? Vilka ska vara där? Hur ska vi marknadsföra detta eventet? Ni förstår väl att detta kan vara provocerande och verka lite "pro-Catholic"-aktigt? Det finns muslimska volontärer vars föräldrar kanske inte skulle uppskatta det... Hur ska ni få folk att delta i det här? De vet ingenting om dessa traditioner?
Nej, men kanske, bara KANSKE, är det därför som vi skulle ha den här kvällen?! För att de ska få lära sig om en annan kulturs traditioner! Assholes...
Jag och Noomi lämnade kontoret frustrerade och irriterade. Ni får inte tro att vi inte försökte prata med dem! Jag ville helst av allt inte prata om den här Luciagrejen alls, för för mig är det bara en bisak och vår potentiella research och intervjuerna vi vill göra är huvudsaken till att vi är här. Men Jasmin och Katarina uttryckte sig ytterst kort om intervjuerna men sa bland annat att det kan vara svårt att intervjua the local government. Konstigt tycker vi, eftersom det var de två som popped the idea in the first place!
När det gällde att åka till grannstaden som också jobbar med samma frågor var det också lika lite konkret information. "Vi får se", "Kanske kan ni prata med hon som är ansvarig", "Kanske kan ni åka till Sarajevo och träffa Svenska ambassaden, kanske". Alltid detta 'kanske'. Vi diskuterade detta här hemma i huset och kom fram till att bosniernas 'kanske' betyder 'nej' eller 'ytterst liten chans'. Dagna upplever exakt samma sak som vi och är lika frustrerad hon.
Jag och Noomi får försöka klara oss själva så länge. Intervjua andra volontärer, skriva en jäkligt lång bakgrund till researchen... Känns tråkigt bara att det ska vara så ostrukturerat och långsamma processer.
Volontärernas street action idag. De demonstrerade mot att the Youth center har så dåliga öppettider (10-15 typ, inga kvällsaktiviteter alltså)
Tv var där
Jag hittade detta citat i en bok på kontoret. Boken handlade om hur man kan förändra världen och ändra människors syn på livet och sin situation. Pronis arbete är att öppna ungdomars ögon och få dem att inse att det är möjligt att göra något av sitt liv, få dem att bli motiverade och inge hopp hos dem. Detta citat är nog det som får mig att vilja kämpa kvar för detta jäkla Youth center och Proni just nu.
Måndag vecka två
Idag vaknade vi med nya krafter efter helgen, redo att ta oss an whatever uppgifter någon skulle ge oss! Om någon bara kunde ge oss uppgifter... Vi skickade in vår tids-drafting-plan-whatever förra veckan, där vi la upp förslag på intervjuer vi kan göra med folk, och när vi skulle kunna göra dem. Nu behöver vi feedback för att kunna gå vidare! Det är Jasmin och Katarina som håller i trådarna på organisationen, utan deras hjälp att fixa intervjuer så kommer Noomi och jag ingenvart.
Idag var vi och lyssnade på en ambassadör från Norge som förespråkade att Bosnien ska gå med i NATO. Han "föreläste" på en högskola här. Men vi var tvungna att gå tidigare för att hinna se Pronis volontärer göra en street action i en park mitt i stan. Jag kan visa bilder på det senare ikväll.
Yeah, that's my day today. Jag hoppas att veckan bjuder på mer happenings och att vi kan göra någon intervju snart...
Lite rolig bild, husen på denna gatan är randiga, ljusblåa, hallonröda och gul-orange. Nice there.
Kroatien
Det finns en flod som fungerar som gräns mellan Bosnien och Kroatien, på ena sidan ligger Brcko och på andra sidan ligger en kroatisk by/samhälle som är lika stort som Gemla ungefär. Det går en lång bro över floden och på båda sidor finns "carinas", tullen. De kollade våra pass lite extra noga och stämplade gånger två, både i Bosnien och Kroatien, och frågade vad vi hade för ärende i Kroatien. "Vi ska gå en promenad" svarade Dagna. Hehe.
Det var ett litet samhälle indeed och det fanns inte mycket att hitta på. Men Dagna ringde en volontär från organisationen, han är i vår ålder och bor i den här byn men cyklar till Bosnien varje morgon för att gå i skolan. Tillsammans tog vi en fika på en bar och senare åt vi Cevapis på ett lunchställe innan vi styrde kosan mot Bosnien igen. Mysig dag!
Lite roligt när vi insåg att vi inte hade den rätta valutan att handla för. Ställena där tog bara sin egen valuta, kroatiska Kuna, så vi behövde växla från euro någonstans. Bartendern hänvisade oss till en annan bar jämte, och vi tänkte väl att det fanns något exchange office eller liknande. The office visade sig vara en gubbe som satt och kedjerökte på en uteservering med en öl i handen, som var denna bys egna exchange-gubbe. Han drog fram en stor plånbok med alla möjliga sedlar i och växlade min 10 euro till Kuna. Om det blev rätt eller om han tog 50% till sig själv kommer jag aldrig få veta... Sjukt!
Brcko till vänster och Kroatisk skog till höger.
Här ser man hur strömt vattnet är!
Såhär glada var vi över att ha gått hela vägen till Kroatien! Från vänster: Maja, Dagna och Noomi :)
Kroatien, bildbevis!
På pub/café i Kroatien
Här kommer solen
Igår gick jag och Noomi hem tidigare från stan. Först var vi på en pub där vi mötte upp två killar som är volontärer på Proni. Stället vi var på spelade så hög musik att det knappt gick att kommunicera med varandra, det var trångt och det fanns inget dansgolv utan folk stod och dansade jämte borden liksom. Not my kind of place... Dessutom får man ju röka inomhus, så jag och Noomi som inte röker hade förgiftad luft i ansiktet hela kvällen.
Vi blev ganska uttråkade på det här stället alla fyra, så vi drog vidare till ett mindre ställe där det finns mer plats att sitta på. Nu var klockan elva ungefär så när vi kom dit var det redan smockfullt i hela lokalen. Och rökigt såklart. Det slutade med att vi satt på deras uteservering (som inte är någon servering förutom på sommaren) och bara pratade. Det blev kallt i slutändan så Noomi och jag blev ganska less på det hela. Dagna och Maja tyckte väl att kvällen fortfarande hade något att bjuda på så de ville stanna kvar och möta upp de andra killarna.
Nu har jag och Noomi varit uppe sedan halv tio och vi väntar spänt på om det ska bli något av den här utflykten det har talats om. Som det ser ut nu ligger resten av huset och sover och det är ju tyvärr de som har the connections. Us Swedish girls kanske får göra får egen utflykt idag, gå vilse i Brcko eller något för att få tiden att gå...
Bilder från vår promenad i solen igår. Den sista bilden visar Brckos järnvägsstation, uppenbarligen nerlagd och inte in use. På den röda tegelstolpen bakom tåget finns en klocka och så står det Brcko.
Uttråkad?
Te, mackor och a mess on the kitchen table
Utan någonting att göra blir längtan efter Pontus mer märkbar. Han är i Örebro och firas sin brors födelsedag. Tänk att få vara i Örebro... Hm.
Jag är glad, I am. Jag behöver bara få komma ut i Brcko-natten.
När längtan sätter in...
/From lonely girl in Bosnia
How to get a tan in November
Solandet igår. Idag är jag likzom mycket brunare! Haha.
Second hand in Bosna i Hercegovina
Det blev visst tid till att kolla in den där second handen idag istället! Maja ville ha en kappa eller kavaj av något slag, men det blev jag som fyndade! Jag hittade en fin beige tröja för 3 mark, alltså 1,5 euro, alltså mindre än 15 spänn. So awesome!
Nu ser man inte alls väl, men den är jättefint ribbad! 3 mark, yeee...
Sommarvärme och en misse
I förmiddags när jag och Noomi skulle skriva på the research satt vi först i köket med uteplatsdörren öppen (för solen sken in och gjorde det supervarmt). Sedan märkte vi att vi inte stod ut mer, så Noomi kom på den briljanta idéen att ta en paus och gå ut och sätta sig på trappan.
Det slutade med att vi satt och solade i en timme ungefär, först i vanliga kläder, sedan åkte plagg efter plagg av. Fast vi var fortfarande anständiga av repekt för våra grannar häromkring... Jag kollade väderprognosen för olika orter här i Bosnien, för jag har inte kunnat svara exakt på hur varmt det har varit de här dagarna, när Pontan och andra har frågat.
Men idag hade vi 19-21 grader! I solen på trappan var det ännu mer. Ja, ni kan ju tänka er. Eller kanske inte, läste att Jönköping skulle ha 6 grader typ? Hehe *Emmy getting cocky*
Det kom en söt misse och hälsade på också! Smitten som jag blev gav jag honom en skål med mjölk och han drack upp allt. Han ligger säkert i rännskitekoma nu.
Här satt vi. Noomi var djärv with the clothing :)
Jag kände mig ofräsch a la vårblek typ. Brände mig på bröstet och i ansiktet gjorde jag också...
Misse!!
Han ska precis gäspa här - HE DOES NOT HAVE RABIES!
Efter lunch gick vi till the Youth center och var med under Majas tyskalektion och dans/teaterlektion med barn i 12-13 års åldern. Kul! Jag och Noomi fick repetera vår tyska lite :)
Long distance skyping
Det kändes overkligt men så skönt att prata med honom! Det enda negativa var att han inte hade en webbcam på sin dator, alltså var jag den enda som kunde visa sig in person. Haha, lite utsatt. Nej, men att prata med honom lugnade mig verligen! Och jag kände mig ganska trygg to begin with, så just nu mår jag super!
Igår upprättade jag min checka av-kalender. Jag räknade ut hur många dagar jag och Pontus kommer vara ifrån varandra totalt. Och varje dag stryker jag en dag :) Får mig att känna mig både närmare och längre bort från avresedatum, men det hjälper mig att hålla koll i alla fall!
Det fina vädret!
Rådhuset i Brcko. Helkonstig färg! Ger verkligen ett seriöst intryck...
Dagen och kvällen
Efter det gjorde vi ett litet drop in till Maja och hennes workshop som hon har med en grupp barn i åldrarna 8-13 typ. Maja är från Tyskland och barnen här läser tyska väldigt tidigt i skolan, så hennes workshops är på tyska blandat med engelska och de försöker förstå varandra så gott det går. Just nu håller de på med att pyssla med återvinning och målet är att de ska göra kläder utav skräpet och ha en modevisning i slutet av månaden. Detta för att uppmärksamma barnen på återvinning och sopsortering, eftersom Bosnien inte har något liknande. Intressant! Och söta barn!
Ikväll ska vi tillsammans med Dagna och Maja och hennes handledare Dina kolla in en secondhandaffär som ligger här i stan. Det skulle tydligen bli kaffe någonstans efteråt, men jag kan inte, för jag har en Skypedejt med min Pontus!
Bild från promenaden igår
Godfööörmiddag!
Idag har Noomi och jag suttit uppe på rummet och draftat ett utkast på vad vi vill göra här. Vi vill främst göra en research på hur organisationen jobbar och hur deras arbete påverkar samhället här. För att ta reda på detta ska vi bland annat få intervjua the local government, vara med på så många aktiviteter på the Youth center som möjligt, intervjua båda lokala- och internationella volontärer om deras uppfattning om organisationen und zu weiter...
Vi ska också, förhoppningsvis, få åka till Sarajevo och prata med den svenska ambassaden. Proni vill utnyttja oss lite, så att vi marknadsför dem och deras arbete. Men det är bara kul!
Det känns bra, det känns som att vi är på väg! Vi har också gjort upp en tidsplan på dessa veckor som kommer, när vi vill göra intervjuer och annat.
Nu ska vi iväg till Pronis kontor och dricka kaffe. Vi vill dem inget speciellt och vice versa, but that's how they roll over here!
Puss så länge!
Jag på rummet nu i förmiddags. Vidging my nosedrills...Mat, underbar maat
Och nu när vi bar hem maten i kassarna och radar upp varorna på bordet mår jag såå mycket bättre än innan. Andra människor tröstshoppar kläder och annat, jag trösthandlar mat!
Såhär awesome såg det ut på vårt köksbord i eftermiddags. Elina och Bennie, ser ni vilka flingor det är?! Pappa & Cattie-flingor. And together with denna grädde-mjölken, I love it!
The sun always rise in Brcko
Jag har inte nämnt att jag har fått världens bajsförkylning, den enda som vet det är Bini som hörde det på Skype igår. Jag kände mig krasslig redan innan vi reste, dagen efter kändes det värre och nu är jag helt och hållet, fullkomligt dunderförkyld. Så jag hade en riktig dålig natt inatt sömnmässigt, plus att Lexis och jag delade säng. Due to bad sleep har jag haft en konstant huvudvärk idag, men det har varit en helt okej dag. Först gick vi promenad på förmiddagen, hittade lite nya vägar och tog bilder vid floden som gränsar till Kroatien. Sedan skulle vi ha möte med Jasmin och Katarina på Proni och reveal vår brainstorming och våra idéer. Vi höll tummarna för vad de skulle tycka, för this was pretty much all we've got.
Det som vi kom fram till tillsammans var att jag och Noomi ska försöka delta i så många aktiviteter som möjligt, både workshops ledda av volontärer och andra aktiviteter i organisationen. Dessutom ska Jasmin försöka fixa en intervju med the local government så att vi får en överblick över hur organisationen samarbetar med makthavarna typ, och vice versa. Sedan ska vi försöka intervjua volontärerna och ungdomarna här om deras uppfattning om vilken skillnad Proni gör. Detta bland annat i alla fall... Och baserat på detta ska vi göra research på hur själva organisationen Proni fungerar på alla olika nivåer. Skriva ett arbete ungefär. Hihi, fattar ni?
Från promenaden i Brcko iförmiddags!
Här är två broar över den lilla floden, som sedan övergår i den stora floden som gränsar till Kroatien.
Här är den stora floden. Kroatien på andra sidan!
Vi hittade ett litet walking streek som till och med hade bänkar.
Två fina tjejer!
Lägenheten in morning glory
Såhär så huset ut idag! Solen sken såklart :) Fönstret ni ser på andra våningen är mitt och Noomis.
15 Njegoseva street
När man öppnar dörren ser det ut såhär. Dagnas rum är dörren till höger, badrummet är rakt fram. Och trappan till köket och upstairs är till vänster.
Hehe, stor bild för något så onödigt... Men här ser vi åt vänster. Det finns en liten trappavsats ner till köket, och går man upp finns Majas rum och mitt och Noomis rum där.
Hehe, uppför trappan...
Här går man "ner" i köket.
Aaaaand, tha kitchen! Noomi och jag som är vana vid väldigt tidy tidy households fick väl oss en liten chock. Men vi har nog fått de andra att skärpa sig lite när det gäller diska och så... I hope.
Och här ser man fönstren som vetter ut mot trädgården. Datorn som ni ser där är det Maja som använder. Jämte där står ett tjockt brunt element och ovanför där ligger en grå sladd. Det är min internetkabel! Så min naturliga surfarplats blir jämte elementet på en stol :)
Badrummet när man ser ut mot hallen och ytterdörren.
Jag brukar lätt bli creeped out, men badrummet är inte så farligt faktiskt.
Hihi, försökte få en liten överblick, så här står jag i badkaret och håller upp mobilen i luften. Ni ser ju, hur resultatet blev.
En kväll i Bosnien
Innan Lexis kom igår vid fem passade Noomi och jag på att få lite solljus (solen hann nästan gå ner dock) och vi satt i kvällsolen och brainstormade lite om vad vi ska göra här.
Här kommer lite bilder från igår!
En park som fick serva som brainstorming ställe. Fint var det!
Haha, en liten blomsteraffär vi hittade. Den såg lite missplacerad ut, men söt.
Vi gick förbi the Youth center, som är i Pronis ägor. Nu blev det lite skumt på bilden, men lite ser ni hur det ser ut!
Detta är gågatan i Brcko, typ som Storgatan. Här något kvarter bort ligger Pronis kontor.
Här ligger Proni och organisationens kontorslokaler.
En mysig liten gränd/gågata vi hittade!
Cevapcici
När vi sedan satt på restaurangen sa hon att man får välja mellan 5,7 och 10 bitar, men att 5 räcker. Hon frågade också om vi ville ha lök och ost till, bröd ingår redan. Jag tog allt det där, men visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Bara att jag var jäkligt hungrig. När vi fick in maten såg jag att det var fem stycken Cevapcicis, i fingerstorlek, inslaget i bröd. I know this!! tänkte jag. Jag har nämligen ätit Cevapcicis i Kroatien, fast jag kan inte minnas att man åt det tillsammans med bröd på det här sättet, utan mer med pommes och en klick aviar till ungefär. Gott var det i alla fall! Smaken på köttet var helt underbart, så smakrikt utan att vara överdrivet kryddat. Inte alls som i Sverige.
Haha, ser inte så aptitligt ut kanske...
The room
Såhär ser det ut när man stiger in i rummet. Sedan är sängarna och fönstret in åt vänster.
Detta är första morgonen här, när vi vaknade efter en 12 timmar lång återhämtning. Min säng är till vänster och är som en 1.20 säng tror jag. Noomi insisted on taking the smaller bed, I swear!!!
Det är en bra säng, I tell ya :)
Bil, flyg, flyg, buss...
Jag, Lexis och Noomi möttes upp borta vid Jordbron (byeeee McDonalds) kl 02.30 i lördags natt. Min älskade Pontus körde oss. Det kändes overkligt att stå framför Noomi och hennes farfar, skjutsen, för att säga hejdå till Pontus när det kändes som om vi skulle ses imorgon igen, allting som vanligt. Nu sa vi liksom hejdå för en månad, och jag kunde inte greppa det! Kanske bäst så, så spilldes inte lika många tårar från mitt håll.
Vi hade beräknat att resan upp till Landvetter skulle ta två timmar och vi ville ha mycket tid att känna oss vilsna på. Men efter en slummer i bilen vaknar jag till av att Noomi frågar:"Är det här?". Och vips, klockan 03.50, står vi på Landvetter. Vårt flyg till Wien skulle åka klockan 07.05.
Klockan 04.23 på Landvetter. Overkligt tidigt för mig! När vi slog oss ner för att vänta på in-checkning var inte ens lamporna i taket tända än!
05.28 Fortfarande på Landvetter. Men vi har blivit säkerhetskollade och snart ska vi sätta oss och vänta på Alexis flyg som går om en timme.
Efter att ha sagt hejdå till Lexis med ett "ses i december!", overkligt det också, låg jag och Noomi på ett par stolar, slumrade och väntade på vårt flyg som skulle boardas vid gaten jämte. Jag kände mig bakis ungefär, hade inte sovit sedan natten innan, hade inte fått mat i mig förutom en drickyoghurt... Då känner man sig bakis!
När jag och Noomi sedan satt på vårt flyg till Wien kändes allting bättre, äntligen var vi på väg! Jag som inte är så flygvan hade några scary moments, det var ett ganska litet plan. Plus att jag och Lexis hade sett United 93 några dagar tidigare. Så man var inte precis i sitt esse. Det visade sig dock att jag hade mer scary moments att vänta mig.
09.50 Noomi på flygplatsen i Wien. Vi har precis köpt äckligt köpevatten, jag har ätit min lunch bestående av en banan. Det går bra nu... Nu väntar vi bara på flyget som ska ta oss till Belgrad.
Detta flygplan har jag dessvärre inga bilder på, men jag ska försöka att beskriva chocken som sköljde över mig när flygbussen åkte ut mot och släppte av oss vid detta plan. Tänk er ett gammalt commercial-plan från 70-talet (Elina och Pontus; planet i Last King of Scotland när han äntligen åker hem) som har skeppats över till flygplatsen i Wien för att ingen annan Airlane vill ha den. Plats för cirka 45 personer, med sånna där snurrproppelrar attached till vingarna på båda sidor. Luftens hjältar liksom! Det såg ut som ett sånt flygplan, förutom att det saknade benen att landa på i vatten. Innan take off berättade flygvärdinnan (det var en kvinnlig och en manlig flygvärdinna och en pilot. EN!) att vi skulle nå en höjd på 6000 meter. Och jag tänkte väl inte så mycket mer på det. Tills vi kom upp i luften och jag insåg att det inte är normalt! Vi flög inte ens över molnen! Jag såg landskapet och städerna during the whole flight. Sista grejen att nämna var att flygpersonalen var tvungen att sitta tillsammans med resten av passagerarna för att planet inte rymde en speciell avdelning för dem. Och yeah, de där proppelrarna brummade så mycket så att när man pratade vibrerade hela halsen och stämbanden. Detta kanske inte låter som en big deal, men när så mycket indikerar på att du åker low, loooooow, class... hur kan man inte bli freaked out? Just saying...
Anywho, så kom vi till Belgrad i tid och utan att dö. Däremot kändes det konstigt att ha rest från klockan 02.30 till 12.10 och ändå inte ens befinna sig i det landet man ska till! Vi hade fortfarande a long way to go.
Vi har precis kommit till Belgrad och jag påminns om mamma! Carina betyder tull och uttalas tydligen [tcharina] Men ändå :)
Såhär glada var vi över att äntligen befinna oss någorlunda på rätt sida av världen!
Vi måste ha sett riktigt vilsna ut (och blonda, svenska, dumma...) för när vi kom ut på flygplatsen i Belgrad för flera stycken män och gubbar approached us och ville få med oss i taxibilar och annat. Några andra utgav sig för att bara vilja hjälpa till, men jag och min människosyn höll inte med om det. Men visst, en gubbe hjälpte oss att hitta bussen som skulle ta oss in till Belgrad centrum. Bussen kostade 1 euro, men vi var tvungen att betala i deras dinaras. Så jag växlade en fem euro-sedel och fick 700 dinaras... Snacka om svår växelkurs att räkna ut?
När vi steg ut ur flygplatsen och på väg in i bussen fick vi en chock. Solen sken och det var vindstilla och uppemot 20 grader ute! Jag och Noomi har bara tagit med oss vinterkläder including tjocka jackor och rediga kängor. Jag hoppades innerligt att vädret skulle vara annorlunda i Brcko! Enda gången jag har hoppats på vidrigt väder.
Med hjälp av en stadskarta hittade vi busstationen i Belgrad. Nu var klockan nästan halv två, för bussen från flygplatsen till centrum tog 40 minuter ungefär. På stationen fick vi ganska bra assistance och lyckades köpa två bussbiljetter till Brcko för 10 euro till en buss som skulle gå klockan två. All is well! Vi var såå nöjda med oss själva att ha klarat allt det här på egen hand.
När vi klev på bussen fanns det ingen ac och inga bälten. Fortfarande hade jag inte ätit något mer än banan. Jag tog en cola på stationen just to feel happy. Men gud vad vi svettades och gud vad trötta vi var! Det kanske synssss?
Again, unfreshness från mitt håll...
Vi blev stannade med bussen två gånger, båda gångerna av polisen som ville se legitimation på alla i bussen. Ena gången sökte en polis igenom bussen, den andra gången var alla passagerare tvugna att gå av bussen och visa pass i en lucka. Vi fick ett sms från vår handledare: "Did you pass border?" och man insåg vilket konstigt förhållande det fortfarande är mellan Serbien och Bosnien bland annat.
Katarina, vår handledare, stod som bestämt på stationen i Brcko och mötte oss. Hon var yngre än jag väntat mig, född 82 i alla fall, och var väldigt tillmötesgående. Hon skjutsade oss till huset där våra housemates väntade, Dagna och Maja. Efter lite chit chat fick jag och Noomi te och mackor och sedan gick vi och la oss klockan halv åtta, när klockan kändes ungefär som elva, halv tolv. Vi hade då rest i 15 timmar ungefär.
Jag planerar att lägga upp bilder på huset snart, så ni får se. Jag är väldigt nöjd med hur det ser ut här, faktiskt. Jag hade väldigt låga förväntningar. Själva staden Brcko är också väldigt satisfying!
Här är ett litet smakprov på Brcko. Från en kvällspromenad med Dagna igår!
Resan itself
Ikväll ska jag försöka lägga upp bilder från resan och jag ska försöka berätta allt det som jag memorerade för mig själv "detta måste jag säga till Bini, detta måste jag komma ihåg att berätta för Pontus"... Däremot så märker jag hur segt Internet är när det gäller att ladda upp bilder. Men ikväll har jag tid att sitta och dega.
Nu känns det som en sten har lyfts från bröstet, äntligen känner jag mig fri att kommunicera när jag vill! I love you all so much!
Massa pussar från bosniska Emmy
Brcko!
Mitt personliga goal dessa dagar ar att kunna uppdatera bloggen med bilder och berattelser fran resan hit, antingen pa ett internetcafe av nagot slag, eller hemma i huset om routern fungerar.
Jag saknar er alla jattemycket, och att kunna skriva med dots over my a's and o's...
Men jag har det bra och ar nojd, och det kommer nog inte vara svart att sta ut har i en manad.
Puss!
