jagochminadagar

Hade jag varit en svag person skulle jag säga att jag befinner mig i en existential crisis. Nu, eftersom jag är jag och pret-t-t-y strong och stabil, så säger jag att jag tänker väldigt mycket på mitt liv och min framtid. Jag tänker på tiden som hela tiden passerar och tiden som är kvar tills jag tar min högskoleexamen i vår. Till skillnad från i höstas befinner jag mig nu på "fel" sida av året, allting närmar sig och beslut måste tas. Jag kan inte längre känna mig trygg i att min utbildning varar en viss tid, för snart är det slut och mitt ambitiösa huvud skriker att jag alltid bör ha någonting att göra (för att det ser bra ut på cv:t) men mitt hjärta säger att jag inte vill gå tredje året (för att jag känner mig extremt osäker på utbildningen och vart den kommer leda mig).

Någonting inom mig säger att jag ska ta det lugnt och inte stressa med min framtid. Jag måste intala mig själv att det finns 30-åringar som inte vet vad de vill ägna sitt liv åt och jag är inte ens 21 år fyllda. De senaste månaderna och vid årskiftet (för när det är nytt år får man ifrågasätta sitt way of living) har jag insett att jag måste slappna av och låta planerna för mitt framtida yrke komma till mig. Jag behöver inte stressa in i andra utbildningar för att desperat ha någonting att göra. Jag jobbar på McDonalds and that's ok. Under våren får jag se om det finns enstaka kurser för mig att läsa till hösten. Något som jag har tänkt på är mina språk, tyskan och spanskan, som jag saknar like my own babies typ. Jag har funderat på om man kan gå någon tyska för affärs/arbetsmiljö-någonting... Som vanligt sitter jag bara och spekulerar när jag hade kunnat söka på studera.nu direkt. Men jag får ta en sak i taget. Just nu ska jag bara settle down with the fact att vårterminen snart börjar och att jag inte vet vad jag ska göra i livet.

Jag är 20 år och lite vilsen, men det är liksom McDonaldsjobbet helt okej.