jagochminadagar

När Swebussen rullade in i Växjö sköljde också en konstig känsla över mig. Jag kände mig icke tillhörande på något konstigt sätt. Jag hade kunnat befinna mig i Alvesta eller Ljungby, så kändes det. Även om jag senare fick träffa mina älsklingar och krama om en löpande Molly är det konstigt hur främmande allt kan kännas. Och hur fort tvivel etableras om man verkligen gjorde rätt val som lämnade så fort? Jag vill ju att hemma hos mamma ska kännas som den ultimata tryggheten, och att umgänge med Jennie ska kännas peachy keen varje gång - just eftersom det är så sällan jag är här. Men när jag vandrar gatan fram här i Växjö kan jag inte låta bli att känna mig riktigt ohemmastadd (misshandlar svenska språket), samtidigt som alla minnen ständigt finns där och minner om en positiv bild. 

Jag antar att det jag försöker säga är att jag har en hemlig dröm. Att jag någon gång, fast helst inom snar framtid, får leva mitt liv geografiskt sätt så att jag alltid har Elina, Jennie och min mamma i närheten. Men samtidigt äga möjligheten att göra det jag vill göra, när jag vill göra det, och ha Pontus hos mig. Vilken lyx.

Men nu är jag här och myser med mamma framför dåliga Idol!


Lyckan som väntade på Norra Esplanaden!