Bil, flyg, flyg, buss...
Här kommer reseuppdateringen!
Jag, Lexis och Noomi möttes upp borta vid Jordbron (byeeee McDonalds) kl 02.30 i lördags natt. Min älskade Pontus körde oss. Det kändes overkligt att stå framför Noomi och hennes farfar, skjutsen, för att säga hejdå till Pontus när det kändes som om vi skulle ses imorgon igen, allting som vanligt. Nu sa vi liksom hejdå för en månad, och jag kunde inte greppa det! Kanske bäst så, så spilldes inte lika många tårar från mitt håll.
Vi hade beräknat att resan upp till Landvetter skulle ta två timmar och vi ville ha mycket tid att känna oss vilsna på. Men efter en slummer i bilen vaknar jag till av att Noomi frågar:"Är det här?". Och vips, klockan 03.50, står vi på Landvetter. Vårt flyg till Wien skulle åka klockan 07.05.
Klockan 04.23 på Landvetter. Overkligt tidigt för mig! När vi slog oss ner för att vänta på in-checkning var inte ens lamporna i taket tända än!
05.28 Fortfarande på Landvetter. Men vi har blivit säkerhetskollade och snart ska vi sätta oss och vänta på Alexis flyg som går om en timme.
Efter att ha sagt hejdå till Lexis med ett "ses i december!", overkligt det också, låg jag och Noomi på ett par stolar, slumrade och väntade på vårt flyg som skulle boardas vid gaten jämte. Jag kände mig bakis ungefär, hade inte sovit sedan natten innan, hade inte fått mat i mig förutom en drickyoghurt... Då känner man sig bakis!
När jag och Noomi sedan satt på vårt flyg till Wien kändes allting bättre, äntligen var vi på väg! Jag som inte är så flygvan hade några scary moments, det var ett ganska litet plan. Plus att jag och Lexis hade sett United 93 några dagar tidigare. Så man var inte precis i sitt esse. Det visade sig dock att jag hade mer scary moments att vänta mig.
09.50 Noomi på flygplatsen i Wien. Vi har precis köpt äckligt köpevatten, jag har ätit min lunch bestående av en banan. Det går bra nu... Nu väntar vi bara på flyget som ska ta oss till Belgrad.
Detta flygplan har jag dessvärre inga bilder på, men jag ska försöka att beskriva chocken som sköljde över mig när flygbussen åkte ut mot och släppte av oss vid detta plan. Tänk er ett gammalt commercial-plan från 70-talet (Elina och Pontus; planet i Last King of Scotland när han äntligen åker hem) som har skeppats över till flygplatsen i Wien för att ingen annan Airlane vill ha den. Plats för cirka 45 personer, med sånna där snurrproppelrar attached till vingarna på båda sidor. Luftens hjältar liksom! Det såg ut som ett sånt flygplan, förutom att det saknade benen att landa på i vatten. Innan take off berättade flygvärdinnan (det var en kvinnlig och en manlig flygvärdinna och en pilot. EN!) att vi skulle nå en höjd på 6000 meter. Och jag tänkte väl inte så mycket mer på det. Tills vi kom upp i luften och jag insåg att det inte är normalt! Vi flög inte ens över molnen! Jag såg landskapet och städerna during the whole flight. Sista grejen att nämna var att flygpersonalen var tvungen att sitta tillsammans med resten av passagerarna för att planet inte rymde en speciell avdelning för dem. Och yeah, de där proppelrarna brummade så mycket så att när man pratade vibrerade hela halsen och stämbanden. Detta kanske inte låter som en big deal, men när så mycket indikerar på att du åker low, loooooow, class... hur kan man inte bli freaked out? Just saying...
Anywho, så kom vi till Belgrad i tid och utan att dö. Däremot kändes det konstigt att ha rest från klockan 02.30 till 12.10 och ändå inte ens befinna sig i det landet man ska till! Vi hade fortfarande a long way to go.
Vi har precis kommit till Belgrad och jag påminns om mamma! Carina betyder tull och uttalas tydligen [tcharina] Men ändå :)
Såhär glada var vi över att äntligen befinna oss någorlunda på rätt sida av världen!
Vi måste ha sett riktigt vilsna ut (och blonda, svenska, dumma...) för när vi kom ut på flygplatsen i Belgrad för flera stycken män och gubbar approached us och ville få med oss i taxibilar och annat. Några andra utgav sig för att bara vilja hjälpa till, men jag och min människosyn höll inte med om det. Men visst, en gubbe hjälpte oss att hitta bussen som skulle ta oss in till Belgrad centrum. Bussen kostade 1 euro, men vi var tvungen att betala i deras dinaras. Så jag växlade en fem euro-sedel och fick 700 dinaras... Snacka om svår växelkurs att räkna ut?
När vi steg ut ur flygplatsen och på väg in i bussen fick vi en chock. Solen sken och det var vindstilla och uppemot 20 grader ute! Jag och Noomi har bara tagit med oss vinterkläder including tjocka jackor och rediga kängor. Jag hoppades innerligt att vädret skulle vara annorlunda i Brcko! Enda gången jag har hoppats på vidrigt väder.
Med hjälp av en stadskarta hittade vi busstationen i Belgrad. Nu var klockan nästan halv två, för bussen från flygplatsen till centrum tog 40 minuter ungefär. På stationen fick vi ganska bra assistance och lyckades köpa två bussbiljetter till Brcko för 10 euro till en buss som skulle gå klockan två. All is well! Vi var såå nöjda med oss själva att ha klarat allt det här på egen hand.
När vi klev på bussen fanns det ingen ac och inga bälten. Fortfarande hade jag inte ätit något mer än banan. Jag tog en cola på stationen just to feel happy. Men gud vad vi svettades och gud vad trötta vi var! Det kanske synssss?
Again, unfreshness från mitt håll...
Vi blev stannade med bussen två gånger, båda gångerna av polisen som ville se legitimation på alla i bussen. Ena gången sökte en polis igenom bussen, den andra gången var alla passagerare tvugna att gå av bussen och visa pass i en lucka. Vi fick ett sms från vår handledare: "Did you pass border?" och man insåg vilket konstigt förhållande det fortfarande är mellan Serbien och Bosnien bland annat.
Katarina, vår handledare, stod som bestämt på stationen i Brcko och mötte oss. Hon var yngre än jag väntat mig, född 82 i alla fall, och var väldigt tillmötesgående. Hon skjutsade oss till huset där våra housemates väntade, Dagna och Maja. Efter lite chit chat fick jag och Noomi te och mackor och sedan gick vi och la oss klockan halv åtta, när klockan kändes ungefär som elva, halv tolv. Vi hade då rest i 15 timmar ungefär.
Jag planerar att lägga upp bilder på huset snart, så ni får se. Jag är väldigt nöjd med hur det ser ut här, faktiskt. Jag hade väldigt låga förväntningar. Själva staden Brcko är också väldigt satisfying!
Här är ett litet smakprov på Brcko. Från en kvällspromenad med Dagna igår!
Jag, Lexis och Noomi möttes upp borta vid Jordbron (byeeee McDonalds) kl 02.30 i lördags natt. Min älskade Pontus körde oss. Det kändes overkligt att stå framför Noomi och hennes farfar, skjutsen, för att säga hejdå till Pontus när det kändes som om vi skulle ses imorgon igen, allting som vanligt. Nu sa vi liksom hejdå för en månad, och jag kunde inte greppa det! Kanske bäst så, så spilldes inte lika många tårar från mitt håll.
Vi hade beräknat att resan upp till Landvetter skulle ta två timmar och vi ville ha mycket tid att känna oss vilsna på. Men efter en slummer i bilen vaknar jag till av att Noomi frågar:"Är det här?". Och vips, klockan 03.50, står vi på Landvetter. Vårt flyg till Wien skulle åka klockan 07.05.
Klockan 04.23 på Landvetter. Overkligt tidigt för mig! När vi slog oss ner för att vänta på in-checkning var inte ens lamporna i taket tända än!
05.28 Fortfarande på Landvetter. Men vi har blivit säkerhetskollade och snart ska vi sätta oss och vänta på Alexis flyg som går om en timme.
Efter att ha sagt hejdå till Lexis med ett "ses i december!", overkligt det också, låg jag och Noomi på ett par stolar, slumrade och väntade på vårt flyg som skulle boardas vid gaten jämte. Jag kände mig bakis ungefär, hade inte sovit sedan natten innan, hade inte fått mat i mig förutom en drickyoghurt... Då känner man sig bakis!
När jag och Noomi sedan satt på vårt flyg till Wien kändes allting bättre, äntligen var vi på väg! Jag som inte är så flygvan hade några scary moments, det var ett ganska litet plan. Plus att jag och Lexis hade sett United 93 några dagar tidigare. Så man var inte precis i sitt esse. Det visade sig dock att jag hade mer scary moments att vänta mig.
09.50 Noomi på flygplatsen i Wien. Vi har precis köpt äckligt köpevatten, jag har ätit min lunch bestående av en banan. Det går bra nu... Nu väntar vi bara på flyget som ska ta oss till Belgrad.
Detta flygplan har jag dessvärre inga bilder på, men jag ska försöka att beskriva chocken som sköljde över mig när flygbussen åkte ut mot och släppte av oss vid detta plan. Tänk er ett gammalt commercial-plan från 70-talet (Elina och Pontus; planet i Last King of Scotland när han äntligen åker hem) som har skeppats över till flygplatsen i Wien för att ingen annan Airlane vill ha den. Plats för cirka 45 personer, med sånna där snurrproppelrar attached till vingarna på båda sidor. Luftens hjältar liksom! Det såg ut som ett sånt flygplan, förutom att det saknade benen att landa på i vatten. Innan take off berättade flygvärdinnan (det var en kvinnlig och en manlig flygvärdinna och en pilot. EN!) att vi skulle nå en höjd på 6000 meter. Och jag tänkte väl inte så mycket mer på det. Tills vi kom upp i luften och jag insåg att det inte är normalt! Vi flög inte ens över molnen! Jag såg landskapet och städerna during the whole flight. Sista grejen att nämna var att flygpersonalen var tvungen att sitta tillsammans med resten av passagerarna för att planet inte rymde en speciell avdelning för dem. Och yeah, de där proppelrarna brummade så mycket så att när man pratade vibrerade hela halsen och stämbanden. Detta kanske inte låter som en big deal, men när så mycket indikerar på att du åker low, loooooow, class... hur kan man inte bli freaked out? Just saying...
Anywho, så kom vi till Belgrad i tid och utan att dö. Däremot kändes det konstigt att ha rest från klockan 02.30 till 12.10 och ändå inte ens befinna sig i det landet man ska till! Vi hade fortfarande a long way to go.
Vi har precis kommit till Belgrad och jag påminns om mamma! Carina betyder tull och uttalas tydligen [tcharina] Men ändå :)
Såhär glada var vi över att äntligen befinna oss någorlunda på rätt sida av världen!
Vi måste ha sett riktigt vilsna ut (och blonda, svenska, dumma...) för när vi kom ut på flygplatsen i Belgrad för flera stycken män och gubbar approached us och ville få med oss i taxibilar och annat. Några andra utgav sig för att bara vilja hjälpa till, men jag och min människosyn höll inte med om det. Men visst, en gubbe hjälpte oss att hitta bussen som skulle ta oss in till Belgrad centrum. Bussen kostade 1 euro, men vi var tvungen att betala i deras dinaras. Så jag växlade en fem euro-sedel och fick 700 dinaras... Snacka om svår växelkurs att räkna ut?
När vi steg ut ur flygplatsen och på väg in i bussen fick vi en chock. Solen sken och det var vindstilla och uppemot 20 grader ute! Jag och Noomi har bara tagit med oss vinterkläder including tjocka jackor och rediga kängor. Jag hoppades innerligt att vädret skulle vara annorlunda i Brcko! Enda gången jag har hoppats på vidrigt väder.
Med hjälp av en stadskarta hittade vi busstationen i Belgrad. Nu var klockan nästan halv två, för bussen från flygplatsen till centrum tog 40 minuter ungefär. På stationen fick vi ganska bra assistance och lyckades köpa två bussbiljetter till Brcko för 10 euro till en buss som skulle gå klockan två. All is well! Vi var såå nöjda med oss själva att ha klarat allt det här på egen hand.
När vi klev på bussen fanns det ingen ac och inga bälten. Fortfarande hade jag inte ätit något mer än banan. Jag tog en cola på stationen just to feel happy. Men gud vad vi svettades och gud vad trötta vi var! Det kanske synssss?
Again, unfreshness från mitt håll...
Vi blev stannade med bussen två gånger, båda gångerna av polisen som ville se legitimation på alla i bussen. Ena gången sökte en polis igenom bussen, den andra gången var alla passagerare tvugna att gå av bussen och visa pass i en lucka. Vi fick ett sms från vår handledare: "Did you pass border?" och man insåg vilket konstigt förhållande det fortfarande är mellan Serbien och Bosnien bland annat.
Katarina, vår handledare, stod som bestämt på stationen i Brcko och mötte oss. Hon var yngre än jag väntat mig, född 82 i alla fall, och var väldigt tillmötesgående. Hon skjutsade oss till huset där våra housemates väntade, Dagna och Maja. Efter lite chit chat fick jag och Noomi te och mackor och sedan gick vi och la oss klockan halv åtta, när klockan kändes ungefär som elva, halv tolv. Vi hade då rest i 15 timmar ungefär.
Jag planerar att lägga upp bilder på huset snart, så ni får se. Jag är väldigt nöjd med hur det ser ut här, faktiskt. Jag hade väldigt låga förväntningar. Själva staden Brcko är också väldigt satisfying!
Här är ett litet smakprov på Brcko. Från en kvällspromenad med Dagna igår!
Kommentarer
Trackback
